Så talade indianhövdingen Seattle år 1854
Här nedan publiceras ett tal som indianhövdingen Seattle (1786?-1866), duwamishstammen, höll inför den dåtida amerikanska federala regeringen 1854.
Under våren det här året reste duwamishhövdingen Seattle tillsammans med några följeslagare till Washington, DC för att delge sitt svar på den amerikanska regeringens begäran om att hans stam skulle överge sitt landområde och flytta till ett reservat.
Naturligtvis var det redan bestämt att deras landområde skulle beslagtas och duwamishindianernas svar kunde givetvis inte påverka detta beslut.
Men talet tecknades ned och finns nu bevarat i de National Archives i Washington. DC. Dokumentet uppvisades på utställningen, "American Expo" 1974.
Hur indianerna levde med naturen och hur deras levnadssätt och livssyn skilde sig från den vite mannens, framgår av talet.
Av talet framgår också, att åtminstone hövdingen Seattle själv insåg vilka följder den framträngande vite mannen skulle komma att förorsaka.
Den Stora Vita Fadern i Washington har sänt bud och meddelat att han önskar köpa vår stams land.
Den Stora Vita Hövdingen har också sänt oss ord om vänskap samt försäkrat oss att han vill oss väl. Det hedrar honom, vi vet att han knappast har något behov av vår vänskap. Men vi skall tänka på hans erbjudande. För vi vet, att om vi inte säljer, så kommer kanske den vite mannen, med vapen, och tar vårt land.
Hur kan någon köpa eller sälja skyn över oss, markens värme?
Något sådant verkar främmande för oss.
Om vi inte äger luftens friskhet och vattnets skimmer, hur kan du då köpa det av oss?
Varenda del av denna jord är helig mark för mitt, folk. Varje glänsande pinjebarr, varje strandens sandkorn, dimman i den mörknande skogen, varje öppen plats och glänta och varenda surrande insekt är helig i min stams minne och umgänge.
Den vite mannens döda glömmer det land, där de först såg dagens ljus, när de går för sin vandring bland stjärnorna. Våra döda glömmer aldrig denna underbara jord, för den är den röde mannens moder. Vi tillhör denna jord och jorden tillhör oss. De välluktande blommorna är våra systrar, rådjuren, hästen och den väldiga örnen, dessa är våra bröder. De steniga bergskammarna, saften i ängsgräset kroppsvärmen av en ponny och mannen själv, alla dessa hör till samma familj.
Så när den Vite Hövdingen i Washington sänder oss bud att han vill köpa vårt område, då begär han mycket av oss.
Den Store Hövdingen säger att han vill ge oss en plats där vi kan leva i lugn och ro för oss själva. Han skall vara vår fader och vi skall vara hans barn.
Därför skall vi rådgöra om försäljningen av vår stams landamären. Men det blir inte lätt. För detta land är vår heliga mark.
Ett heligt land
Det skimrande vatten som rinner i bäckar och floder är inte endast vatten, det är våra förfäders blod. Om vi säljer denna mark så måste du komma ihåg att den är helig, du måste lära dina barn att den är helig och att varje flyktig skugga i de klara sjöarna vittnar om händelser och minnen ur mitt folks liv. Vattnets sorl är min faders röst.
Floderna är våra bröder, de stäcker vår törst. På floderna flyter våra kanoter, de ge mat till våra barn. Om vi säljer vår stams mark så måste du komma ihåg, samt lära dina barn, att floderna är våra bröder, och dina bröder, du måste i all framtid visa dem den vänskap som du visar dina bröder.
Den röde mannen har alltid blivit tvingad att falla undan där den vite mannen trängt fram, liksom dimman bland bergen då solen, morgonsolen, visar sig. Men våra fäders aska är helig. Deras gravar är helig mark, så är dessa kullar, dessa träd: denna del av jorden är tilldelad oss som vår heliga mark. Vi vet att den vite mannen inte kan förstå de vägar vi vandra. Ingen mark betyder något mera för honom än vilken annan mark som helst, för han är en främling som kommer om natten och tar vad han behöver. Jorden är icke hans broder utan hans fiende och när han har, besegrat den så går han vidare. Han lämnar sina fäders gravar, utan saknad. Han stjäl marken från sina barn. Det bryr han sig inte om. Hans fäders gravar och hans barns födslorätt är glömda. Han behandlar sin moder, marken, och sina bröder, himlen som saker som kan köpas, plundras, säljas som får eller glaspärlor. Hans girighet kommer att förtära jorden, kvar blir endast en öken.
Vad vet jag? Våra seder är inte dina seder. Då vi ser den vite mannens städer plågar det våra ögon. Men orsaken är kanske att den röde mannen är en vilde och inte förstår. Det finns ingen lugn och tyst plats i den vite mannens städer. Ingen plats där man kan höra hur knopparna spricker ut om våren eller surret av insekters vingar. Men kanske det är därför att jag är en vilde saknar förstånd. Alla oljud är en börda för öronen. Vad är livet värt om man inte kan böra nattskärrans spinnande eller kväkande grodor i en damm om natten? Jag är en röd man och förstår det inte. Indianen föredrar den mjuka rösten av aftonvinden, en viskning över dammens vatten, och lukten av själva, vinden, svalkad av middaggens regn, med doft av skogens träd.
Själva luften är värdefull för den röde mannen, för allt levande har del i varje andedrag - djuren, träden, mannen alla andas samma luft. Den vite mannen tycks inte lägga märke till den luft han andas, Han är okänslig för den illa luktande omgivningen, alldeles som en döende man är han okänslig för stank.
Men om vi säljer dig vårt område så måste du komma ihåg att luften är värdefull för oss, att luften delar sitt liv och sin själ med allt det liv den underhåller. Vinden, som gav vår förfader hans första andetag, mottar också hans sista suck. Och vinden måste också ge våra barn livets ande. Om vi säljer vår mark så måste du hålla den avskild och helig, en plats där den vite mannen kan vandra och smaka på en vind som har ängens blommors sötma i sitt sköte.
Vi kommer att överväga ditt anbud 'att köpa vårt land. Om vi beslutar att gå med på det så gör jag ett villkor: Den vite mannen måste behandla alla djur på området som om de vore hans bröder. Endast på detta sätt kan vi tänka oss att sälja vår mark.
Jag är en vilde och förstår inte något annat sätt att leva.
Jag har sett bufflar i tusental som ruttnat på prärien, lämnade där av den vite mannen som skjutit dem från ett tåg, vilket gått där förbi.
Jag är endast en vilde, kan inte förstå varför en ångande järnhäst skall ha mera värde än en buffel, vi dödar bufflar endast för att hålla oss vid liv.
Vad skulle en man vara utan vilddjur? Om alla djur var borta skulle mannen dö av leda och ensamhet. Vad som drabbar djuren drabbar också människan inom kort. Det finns en länk mellan alla skapade varelser.
Du måste lära dina barn att jorden under deras fötter är våra förfäders aska. Endast på detta sätt respekterar de marken. Säg dina barn att marken under våra fötter är mättad av liv med samma skinn som vi har. Lär dina barn vad vi har lärt våra barn, att jorden är vår moder. Vad som händer marken under våra fötter händer också med oss. Om människan spottar på marken spottar hon på sig själv. Detta vet vi. Alla varelser hör tillsammans, alldeles som blodet förenar familjer.
Allt skapat har ett sammanhang.
Vad som händer marken under våra fötter händer också människan. Mannen vävde inte livets väv, han är endast en tråd av den. Vad han gör åt den väven gör han åt sig själv.
Som vågor
Men vi ska tänka på ditt erbjudande att flytta oss till det reservat som du ordnat åt oss. Vi ska bo för oss själva, under fredliga förhållanden. Det betyder så litet för oss var vi bor för resten av våra liv. Våra barn ha sett sina barn förödmjukade i nederlag. Våra krigare ha känt skammen, sedan de blivit besegrade ha de fört ett lättjefullt liv, förgiftat sina kroppar med olämplig mat och eldvatten.
Det betyder knappast något var vi tillbringar resten av våra liv. Det är inte många dagar kvar. Bara några timmar, några vintrar till och ingen av de barn från de stora stammarna som en gång levde och bodde på denna mark, eller som nu vandrar i små grupper i de stora skogarna, finns kvar för att sörja vid gravarna av ett folk, som en gång var lika mäktigt och hoppfullt som ditt nu är. Men varför skulle jag sörja över att mitt folk försvinner? Stammar består av män, ingenting annat. Män komma och gå, som vågorna på sjön.
Även den vite mannen, vars Gud talar med honom som vän med vän, är inte något undantag från vårt gemensamma öde.
Kanske vi blir bröder till slut, vem vet? En sak vet vi, något som den vite mannen kommer att upptäcka en dag vår Gud är samma Gud som du har. Du tänker kanske nu att du äger honom, på samma sätt som du vill äga vårt land. Men det kan du inte. Han är en Gud för alla människor, han har samma kärlek och omsorg för både röd och vit. Han älskar denna jord och om du skadar den så visar du förakt för din Skapare. De vita kommer att försvinna, kanske tidigare än alla andra stammar. Fortsätt bara med din förorening av allting och en dag kvävs du i ditt eget avskräde. Men innan du försvinner blir du omgiven av en strålglans, given dig av den Gud som förde dig till detta land och gav dig herravälde över såväl det som den röde mannen, med någon särskild avsikt i tankarna. Vad denna mystiska avsikt är vet vi inte.
Vi kan inte förstå varför den vite mannen dödar alla bufflar, tämjer alla vildhästar, för sin särskilda odör med sig till de heliga platserna i de stora skogarna, skrapar klipporna bara på de lummiga kullarna för att ge rum åt den tråd som talar. Var är snåren? Borta! Var är örnen? Borta! Hur ska det kännas att säga farväl till den ystra hästen och till jakten? Det är slutet på livet, en början att endast finnas till.
Så vi ska tänka på ditt erbjudande att köpa vår mark. Om vi samtycker så är det endast för att försäkra oss om det reservat som du lovat oss. Kanske att vi där kan fortsätta att leva som vi är vana vid, de få dar som vi ha kvar.
Då den siste röde mannen har försvunnit från den här jorden och hans minne är endast en skugga av det moln som svävar över prärien, dessa skogar och stränder skall bevara och vaka över mitt folks själar. För de älskar denna mark lika mycket som det nyfödda barnet älskar sin moders hjärtslag.
Så om vi säljer vår stams mark, älska landet som vi har älskat det. Sköt om det som vi har skött om det. Håll i minnet hur det var innan du tog det från oss.
Och med all din styrka, med allt ditt sinne, med allt ditt hjärta, bevara det för dina barn, och älska det, som Gud, älskar oss alla.
En sak vet vi. Vår Gud är samma Gud. Denna jord är värdefull för honom. Även den vite mannen är inte något undantag från vårt gemensamma öde.
Kanske att vi ändå är bröder. Vi skall se!
(Översättning Eric Stride)
Duwamishindianerna tillhörde de salishtalande folken som var bosatta på den nordamerikanska kontinentens nordvästra kust, närmare bestämt väster om Pudgetsundet, nära den nuvarande kanadensiska gränsen. Numera existerar inte den egentliga duwamishstammen. Rester av stammen har blandat sig med andra grupper av indianer. Talet är ifrågasatt. Läs mer på engelska Wikipedia.
