Följande händelse inträffade någong gång på senhösten under första världskriget. Det exakta årtalet är inte känt.
Strax före arbetsdagens slut stannade plötsligt alla maskiner på yllefabriken i Marieholm och den elektriska belysningen strejkade.
Slamret upphörde och det blev mörkt och dödstyst i arbetslokalerna. De anställda undrade vad orsaken kunde vara till det plötsliga avbrottet och frågade sig vad som hänt. Efter en stund kom maskinmästaren med beskedet att ångmaskinen hade gått sönder och att arbetet för dagen måste avbrytas och alla kunde gå hem.
Man skulle försöka att under kvällen och natten reparera maskinskadan. På den tiden drevs inte varje maskin i fabriken av en egen el-motor utan medelst s.k. remdrift. Detta innebar att det i alla arbetslokaler där det fanns maskiner också fanns genomgående axelledningar med en remskiva för varje maskin. Dessa axelledningar drevs av en stor bred rem, som utgick från en remskiva på ångmaskinen. Stannade ångmaskinen, stannade följaktligen alla maskiner i hela fabriken och belysningen släcktes, och det var detta som nu hade hänt. Maskinmästarens uppgift var alltså att snarast försöka reparera skadan.
På den tiden fanns det inte någon annan i byn, som förstod sig på ångmaskiner, och hela ansvaret vilade följaktligen på honom. Timme efter timme höll han på med reparationen men förgäves. Han lyckades inte att få igång den stora maskinen och nervositeten var enorm , ty påföljande morgon kl. 7 skulle fabrikens alla anställda återvända till sina arbetsplatser. Ångmaskinen måste alltså till varje pris vara igång till dess. Vad var att göra?
Fabrikören, Jöns Hansson, hade innan han startade egen firma i Marieholm, varit anställd som appreturmästare vid Malmö Yllefabriks avdelning i Furulund. Han kände sålunda maskinmästaren där, och efter moget övervägande beslöt han sig för att be denne om hjälp. Detta var emellertid ett mycket känsligt problem, eftersom Jöns Hanssons tidigare arbetsgivare inte alls var glad för att han nu hade startat eget i Marieholm och sålunda konkurrerade med Malmö Yllefabrik.
Om maskinmästaren i Furulund skulle hjälpa sin gamle arbetskollega, Jöns Hansson, måste det alltså ske i all hemlighet. Maskinmästaren i Furulund var lyckligtvis en av de få anställda där som hans arbetsgivare höll med telefon. Det var viktigt att han snabbt kunde kontaktas både dag och natt om något hände med den för driften så viktiga ångmaskinen. På den tiden var det endast några få personer i Furulund resp. i Marieholm som hade telefon. På kvällen vid tiotiden ringde sålunda Jöns Hansson till maskinmästaren i Furulund och vädjade till denne om hjälp.
Han var emellertid mycket tveksam och sade, att om hans chef på Malmö Yllefabrik, Direktör August Schmitz, skulle få vetskap om detta, skulle han omedlebart bli avskedad. Efter många om och men kom han dock överns med Jöns Hansson att hjälpa denne. Man avtalade att Jöns Hansson genast skulle skicka iväg en hästvagn till Furulund och hämta maskinmästaren där på en avtalad mörk plats i utkanten av samhället, där det inte fanns risk att han skulle bli igenkänd av någon.
Klockan halv elva en kall, mörk och blåsig höstnatt sadlades häst och vagn på yllefabriken i Marieholm för färd till Furulund. (Bilar fanns det inga på den tiden.) I bitande kyla begav kusken sig iväg i nattmörkret med en liten tvåhjulig hästvagn försedd med två karbidlampor fyllda med karbid och vatten, vilka nödtorftigt lyste upp den gropiga grusvägen. Det gällde att hålla hög fart, för det var inte många timmar som stod till förfogande. Senast klockan sex påföljande morgon måste maskinmästaren vara tillbaka i Furulund.
När ekipaget hade kommit till Norrvidinge var hästen genomvåt av svett och ångan stod som ett litet moln kring den, och vit rimfrost lagrade sig kring dess mule. Strax norr om Kävlinge gjordes en kort paus. Detta för att hästen skulle få vila och få något att äta. En foderpåse innehållande hackelse och havre hängdes kring dess huvud och kusken tog sig en ordentlig åkarbrasa och en klunk kaffe ur sin medhavda vämeflaska.
Vid tolvtiden på natten anlände de till den avtalde mötesplatsen i utkanten av byn där den väl påpälsade maskinmästaren otåligt väntade i mörkret. Sen började den långa återfärden till Marieholm dit de anlände vid halvtvåtiden på natten, och där Jöns Hansson hälsade sin gamle vän och arbetskollega välkommen med en ordentlig dunk i ryggen. Omedelbart begav de sig iväg in till ångmaskinen där yllefabrikens maskinmästare väntade. De båda fackmännen satte genast igång med den komplicerade reparationen. I ljuset av fotogenlampor slet de i sitt anletes svett timme efter timme tills de äntligen fick igång ångmaskinen.
Denna drev även en generator och därmed återkom elektriciteten i lokalen, där två trötta maskinmästare och en lycklig Jöns Hansson efter välförrättat värv tog sig en bulle och en värmande kopp kaffe. Klockan var nu halv fem på morgonen och kusken väntade oåligt där ute med sin vagn, som nu var förspänd med en annan och helt utvilad häst. Och sen började den långa, skumpiga och kalla återfärden i nattmörkret till Furulund.
En mycket trött maskinmästare inställde sig punktligt på morgonen på sin arbetsplats i Furulund efter en ytterst ansträngande natt. En lika trött och genomfrusen kusk anlände med sin häst och vagn så småningom till Marieholm, där arbetet på yllefabriken redan var i full gång.