Några minnen från biblioteksverksamheten i Marieholm.
Mina första kontakter med biblioteket i Marieholm var under andra halvan av 1920-talet. Min 15 år äldre syster tog mig med till biblioteket. Det var inrymt å andra våningen i Samlingshemmet alltsedan starten 1918. Detta Marieholms 'kulturhus' byggdes åren 1913/14 på initiativ av fabrikören Jöns Hansson på yllefabriken.
I huset förekom under årens lopp aktiviteter av olika slag. Det var föredrag, kurser, musikunderhållning, revyer, föreningsbaler m.m. Sist men inte minst biograf, först stumfilm sedan från 1930-talets början ljudfilm. Den tidens filmstjärnor framträdde på vita duken, alltifrån vilda västerns hjältar som Tom Mix till det roliga representerat av bl.a. Charlie Chaplin och Buster Keaton. Kärlekens och de trånande läpparnas kvinna var framförallt vår egen Greta Garbo.
En storstilad plan för ombyggnad och därmed modernisering av Samlingshemmet i slutet av 1950-talet gick om intet.
Fastigheten var då i Marieholms kommuns ägo. Någon i kommunalnämnden fick för sig att den skulle säljas till en bagare, som skulle inreda fastigheten till ett bageri för småkakor. Småbröd skulle ersätta kultur. Så bortmyglades huset för en struntsumma och efter en kort tid var bagaren i konkurs.
I samband med fastighetsförsäljningen var biblioteket tvunget att flytta på sig.
Men låt oss återvända till 1920-talet. Efter att ha gått upp för en hög stentrappa till Samlingshemmets entré och öppnat den kraftiga ekdörren kom man in i en liten förstuga. Härifrån ledde en trätrappa upp till andra våningen. Väl uppe fanns till vänster Marieholms telefonstation och till höger en lång korridor med ett antal dörrar.
Första dörren ledde till telefonstationsföreståndarens bostad. Nästa dörr var sedan biblioteket. På dörren satt en blåvit emaljskylt, förkunnande att här innanför fanns biblioteket. Väl inkommen i det lilla biblioteksrummet dominerades detta av en lånedisk samt ett bord och några stolar. Bakom disken var placerat bokhyllor. Mellan hyllorna var en öppning som ledde in till ett lite större biblioteksrum, fullt med hyllor och böcker längs väggarna.
Vid lånedisken fanns kataloger med såväl nyanskaffade som äldre låneböcker. Biblioteket var väl rustat för att tillgodose läslusten. Bakom expeditionsdisken stod bibliotekarien Alice Andersson, sedermera gift Christensen.
Hon var småskollärare till yrket och undervisade i Marieholms skola i klasserna 1-2. Ännu kan jag se framför mig synen av "tant Alice" där hon stod bak disken, Hennes lätt grånade hår låg i vågor framtill, kinderna var lite rosiga och näsan pryddes av en guldbågad pincene - ett ögonglas som fasthålles endast av en klämma över näsryggen. Till sinnet och sättet var hon vänlig och rar.
Låntagarna kunde med hjälp av kataloger välja ut passande böcker. Bibliotekarien såg efter om den efterfrågade boken var inne. Om så var fallet stämplades den med sista utlåningsdag och lämnades ut till låntagaren. Två böcker fick man låna under 14 dagar.
När jag började skolan för fröken Andersson brukade hon läsa sagor för oss skolbarn. Det var ofta ur böcker som hon tagit med från biblioteket. Flera är gångbara än i dag som sagan om de tre bockarna Bruce samt naturligtvis alla H C Andersens sagor. Ibland var sagorna tragiska. som 'Flickan ned svavelstickorna'. De upprörde små barnhjärtan och en och annan tår kom fram i ögonvrån. När jag sedan blev några år äldre var det den tidens pojklitteratur som lånades. Det var Sigge Strömbergs pojkböcker om två tjuvpojkar om de nu var till sjöss eller på land.0ch så naturligtvis indianböcker och äventyrsromaner som Robinson Cruose, Sitting Bull, Hjortdödaren och många andra.
Ingen kunde väl drömma om att Jules Vernes böcker om en .världsomsegling under havet eller månfärder skulle bli verklighet några årtionden senare.
Systemet med att bibliotekarien skulle plocka fram önskade böcker började bli omodernt i början av 1930:talet. Tanken uppstod att biblioteket skulle moderniseras. på den tiden var Marieholm ett municipalsamhälle. En särskild skatt utgick till de inkomsttagare son bodde i det lilla stationssamhället. Men skatteinkomsterna var minimala. Vad gör man då? Jo på frivillighetens väg skulle pengar anskaffas. Några intresserade samhällsbor beslöt ordna en kabaré i Samlingshemmets stora sal, en trappa ned från biblioteket räknat. I mars 1935 ägde evenemanget rum och ett flertal föreställningar gick av stapeln.
Som 15-åring minns jag väl kabarén. Jag gick då på läroverket i Eslöv och ville gärna tjäna en slant. Fickpengar behövdes ju alltid. Mot en ersättning av 1 krona skulle ett antal reklamlappar för kabarén delas ut i Marieholm. Det bästa var ändå gratisentrén till kabarén. Den uppfördes enbart av Marieholmsbor. Och handlingen: Ja, det var kupletter och sketcher om känt folk i Marieholm med omnejd. Där framträdde sakförare Victor Silve med kuplettsång liksom källarmästaren på Åkarps gästis Albert Benson. Fröken Selma Sundelius spelade piano och ackompanjerade sångarna. Erik Nerlich, nyanställd vävmästare på yllefabriken, agerade shejk. Han hölI sig både med balett och solodansös. Telefonstationsföreståndarinnan, fröken Ingeborg Thomsen, som vid olika tillfällen gärna ville exponera sin fina figur, dansade solo till välkända La Paloma till herrarnas stora förtjusning. Sista föreställningen kombinerades med en subskriberad bal. Fullt hus kunde noteras.
"Biblioteksrevyn", mars 1935
Om kabarén skriver, "Skåningen Eslövs Tidning" den 13 mars 1935 bl.a. följande: "Vid framförandet i lördags blev kabarén en verklig succés och den ena applådåskan avlöste den andra under föreställningen, som varade över två timmar.
Det ekonomiska resultatet av kabarén blev gott och biblioteket kunde moderniseras.
För många generationer Marieholmsbor har biblioteket varit till nytta och gagn. Det har ofta från barnsben varit inledningen till ett livslångt intresse för böckernas sällsamma värld.
Börje Gustafsson